At the road's end

Det såg ut som om Fahrain ville säga något,men när Alaenia vände sig och gick ifrån dem hejdade han sig och blev ståendes med Elesse med ena armen under hans arm.


Flera timmar senare. Natten hade blivit gryning och en tidig morgon framskred sakta. Himlen var klarblå och solens strålar silade sig mellan trädens grenar och löv för att värma landet efter nattens kyla.
En efter en återtog byn sitt stilla myller. Det började städas efter nattens festligheter från matrester, framdragnas stolar och bord samt övriga saker som hamnat där dem inte skulle vara. Kirraha hade vaknat i ett tält där han somnat. Han hade inte blivit alltför berusad och kunde stiga ut i morgondisen utan huvudvärk och torr mun. Däremot var han mycket stel i kroppen. Han sträckte på armarna och tänjde för att återfå rörligheten. De som passerade hälsade han godmorgon på med ett glatt leende. Anheron kom bärandes på en mindre sittbänk. Han hade inte synts till så mycket under festen då han hade en stillsammare personlighet än dem andra. Han föredrog lugnet, vilket var svårt att tro eftersom Kirraha hade varit den som hittat den unga Anheron vilse i skogen och tagit honom under sina vingar och fostrat honom från att vara en mörkeralv från Athîr, till att bli en av dem. Anheron hade ett typiskt mörkeralviskt utseende. Vassa linjer och mestadels såg han allvarlig ut. Men hans blick innehöll något mörkeralverna från Athîr saknade, empati och en slags värme.
''- Ta och hjälp till städa undan den oreda ni ställde till med, det går ju inte ta sig fram till matplatsen.''
Anheron flinade medans han talade. Kirraha gav honom bara en sned blick som dem brukade göra utan att andra förstod sig på dem.


Russell och Hirrin hade sin del i templet dem hade återvänt till väldigt sent på natten så dem skulle sova några timmar till innan dem vaknade, något mer slitna än de flesta andra. Men på väldigt gott humör.

Kir hade inte dykt upp utomhus ännu, men han var vaken som många andra och hade suttit igång med de sysslor han brukade göra bort tidigt på morgonen. Sedan skulle rapporter börja stömma in allt eftersom spanare återvände till byn.

Alaenia hade inte återvänt till festen utan hade satt sig i en glänta strax utanför byn med varghunden Canavar intill sig och somnat. Först hade hon förstås testat att förvandla sig till drake igen, och liksom tidigare så hade päls och fjädrar yrt omkring och landat på marken vilket talade för att hennes drakskepnad inte var återställd det minsta. Canavar hade dessutom inte verkat känna igen henne till en början då han morrat, vilket i sig kunde ses som ett bevis på att både utseende och doft var annorlunda, men han hade lugnat ner sig när hon gett ifrån sig det välbekanta brummande ljudet.
Så småningom hade hon lagt sig ner i mossan och lyssnat på det dämpade ljudet från festivalen och uppenbarligen somnat. När hon vaknade var det redan ljust på himlen och hon satte sig upp och strök försiktigt med handen över varghundens tjocka päls. Det kändes tråkigt att hon skulle tvingas lämna kvar Canavar här men han kunde helt enkelt inte följa med på hennes uppdrag.
Med en suck reste hon sig upp för att börja gå tillbaka till byn och se vad som stod på.
Det verkade inte som att någon hade saknat henne på festen så hon kanske kunde smyga förbi alla och slippa hjälpa till att plocka undan. Inte för att hon hade bidragit till att stöka ner men det spelade inte alltid någon roll.
När Alaenia gick förbi festivalplatsen fick hon syn på Anheron, vilket inte var svårt då han var den enda mörkeralven i byn och på så vis stod ut ur mängden, och hon började med lugna steg gå mot honom.
"Anheron." sa hon när hon närmade sig för att försöka få hans uppmärksamhet. "Jag har några frågor om du har tid."
Hon visste inte om Anheron kände till hennes uppdrag redan eller om han ens hade tid för hennes frågor i nuläget, men hon var helt enkelt tvungen att fråga när hon nu fick chansen.

Mörkeralven vände sig om när han hörde sitt namn nämnas och hans röda ögon föll på Alaenia.
''- Självfallet.''
Sa han och ställde ned bänken som började kännas tung i hans armar.
''- Jag har hört vad du tänkt bege dig in i.''
Han talade i en neutral ton, vilket var ganska vanligt för att vara honom.

Det var en lättnad att höra att han redan kände till hennes planer så hon inte behövde förklara för honom det första hon gjorde. Därför kunde hon börja ställa sina frågor direkt.
Alaenia såg sig hastigt omkring för att försäkra sig om att ingen stod precis bakom och försökte lyssna på samtalet. Även om Kir hade försäkrat henne om att vargmännen skulle känna igen doften av en inkräktare så var hon inte helt övertygad om att det inte kunde finnas någon spion bland dem.
"Min taktik kommer se lite annorlunda ut jämfört med din." konstaterade hon det faktum att hon inte skulle låtsas vara en soldat utan skulle närma sig Lorelie i drakform. "Utifrån vad du fick reda på under din tid hos Lorelie, märkte du huruvida han var fientligt inställd till andra drakar än Doom?"
Hon ville ju förstås veta om Lorelie eller Doom skulle anfalla en främmande drake så fort de fick syn på en och inom vilka avstånd från deras fästning som kunde anses vara 'säkrare territorium' för att inte provocera fram en attack det första hon gjorde.

Anheron ställde sig mer bekvämt med händerna i kors över bröstet, samtidigt som han noga lyssnade till Alaenia's ord.
''- Det fanns aldrig andra drakar förutom Doom under min tid där. Men jag vet att han försökte värva in drakar. Bland annat en vid namn Zarneh. Men till vår lycka har han inte haft någon större tur när det gäller drakarna. Däremot vet jag en sak. Ju högre i ranken du stiger, desto mer kommer du sättas på prov. Du kommer få räkna med att dem vill se dig göra fruktansvärda saker för att bevisa din lojalitet, och om du inte är beredd att göra det, kommer du tyvärr få stora problem. Men fördelen för drakar är att Lorelie brukar inte sätta in dem så ofta, men när dem väl gör det förväntas enorm förödelse och många döda.''

Hon lyssnade med intresse på vad han sa och blev bara mer övertygad om att drakskepnad var den rätta utklädnaden för att infiltrera Lorelies fästning. Även om hon skulle tvingas göra hemska saker så var det viktigt att någon kunde komma åt information som kunde förhindra att ännu fler oskyldiga skulle dödas i framtiden. Anheron hade ju klarat av livet som infiltratör så om hon bara tog lärdom av vad han hade att säga så var det inte en omöjlig uppgift.
"Hade Doom full insikt i Lorelies planer som en del av hans närmaste krets?" fortsatte hon och kastade återigen en hastig blick omkring sig på folk som städade upp efter festivalen. "Om han nu tillåter drakar att ha en så pass viktig position i rangordningen."

''- Jag är tveksam att Doom tilläts veta hans planer i god tid innan de skulle sättas i verket. Han hyser drakarna som en stor tillgång till hans arm'e, men han bollade sällan id'eer med Doom när jag befann mig där. Det var Kaleth och Augoth som stod honom närmast, men Lorelie är sällan intresserad av idéer från andra om de inte kommit från han själv.''
Svarade Anheron.

Alaenia nickade lätt fundersamt när han svarade på hennes fråga. Kanske det skulle bli svårt att som drake få reda på information i god tid innan Lorelies planer sattes i verket men på något sätt borde det gå att lösa. Hon fick helt enkelt hålla öron och ögon öppna för minsta lilla rykte om att något var på gång tills hon kommit på en bra lösning på problemet. Kanske om hon kunde övertyga Lorelie att att hon, trots att hon var drake, hade kreativa idéer och vettiga saker att säga så skulle han överväga att dela med sig av sina planer medan de fortfarande diskuterades.
"Jag får försöka komma på något sätt att förvarna er i så god tid som möjligt om Lorelie är redo att fullborda några planer." sa hon eftertänksamt och blev sedan tyst för en stund då hon försökte lista ut huruvida det skulle vara möjligt att lura Lorelie att avslöja sina idéer i förväg.
"Hur är det att dela tankar med Kirraha?" frågade hon sedan plötsligt. "Han pratade om någon besvärjelse som gjorde det möjligt att kommunicera via tankarna. Hur ofta fick du chansen att kontakta honom och uppstod några komplikationer?"

Anheron nickade instämmande.
''- Det kommer du kunna göra när du eller han vill ta kontakt. Det fungerar väldigt simpelt, men nackdelen med den är att du måste tala högt när du vill tala till honom.''
Sa han lugnt.
''- Du kommer inte behöva vara orolig över att han kan läsa dina tankar eller känna känslor. Det är precis som när du samtalar med mig nu, men att ni är på olika platser.''

Alaenia drog lite på mungiporna i ett leende. Det var tur att ens egna tankar åtminstone hölls privat trots besvärjelsen då hon kunde tänka sig att det kunde vara en distraktion om den andres tankar beblandade sig med ens egna.
"Jag hoppas att det kommer att fungera." sa hon lågt och lät nästan tveksam på rösten.
Visst hade hon smugit sig in i olika byggnader och fästningar förr men aldrig beblandat sig med fienden som spion. Hon var både hoppfull och tveksam över uppdraget samtidigt som hon började fundera allt mer på hur länge hon skulle bli tvungen att stanna hos Lorelie. Anheron var ju spion i flera år, vilket också innebar att han inte kunde träffa några andra än mörkeralverna, som alltför ofta inte var särskilt trevligt sällskap. Hon skulle sakna Canavar och Wodan, liksom Kir, Kirraha och de andra. Nu när hon dessutom slutit fred med Fahrain så skulle hon också sakna honom, betydligt mer än hon någonsin trott att hon skulle kunna göra. Och sist men inte minst skulle hon sakna Kaleth, var han än befann sig.
Alaenia suckade djupt när alla tankar for omkring i hennes huvud. Det fanns en risk för att hon inte skulle återvända, om hennes plan misslyckades och blev avslöjad. De mörka tankarna om framtiden gick inte att bortse från men hon tänkte inte ge upp hoppet om att få tillfälle att återse de få vänner hon hade.
"Jag ska inte ta upp mer av din tid nu." sa hon och log smått för att visa sin tacksamhet över att han avbrutit sig i arbetet för att svara på hennes frågor. "Kirraha har en besvärjelse att utföra innan jag kan ge mig av."
Hon antog att Anheron förstod vad hon menade så hon fortsatte inte förklara mer i detalj. Om nu Kirraha var redo att utföra besvärjelsen eller inte fick hon helt enkelt ta reda på när hon hittade honom.

I utkanten av byn stod en ung man med slitna kläder och stirrade skräckslaget mot husen och det djuriska folket som bodde där. I sin egen hembygd hade han hört skräckhistorier om varelser som var hälften människa, hälften djur så han var uppenbart nervös över att nu stå öga mot öga med dem och han visste inte om de skulle attackera så fort de fick syn på honom eller inte.
"Jag söker Kir, det är brådskande!" sa han med en darrig röst då några av djurmännen närmade sig. Om han överhuvudtaget var på rätt plats visste han inte och han svalde hårt av nervositet och plockade fram ett skrynkligt papper ur klädnaden och höll upp det framför sig i hopp om att djurmännen skulle ta emot meddelandet och låta honom vara ifred.

''- Du har inget att vara orolig över när det gäller besvärjelsen. Han må verka något fånig ibland. Men den alven har äss i sin ärm än du någonsin kan föreställa dig.''
Sa Anheron och lyfte åt upp bänken som han ställt ifrån sig.
''- Lycka till, vi hoppas du kommer tillbaka helskinnad.''
Tillade han innan han vände henne ryggen och gick.

Samtidigt i utkanten av byn hade en främmande man dykt upp och frågat efter Kir. De djuriska som han hade frågat hade iaktagit honom med något misstänksamma blickar. Det låg fortfarande en viss rädsla för de mänskliga och framförallt dem som de inte kände igen sedan tidigare. Dem kunde inte veta exakt om denne var en fientlig spion.
''- Vem är du? Hur lyckades du smita förbi våra vakter ute i skogen?''
Frågade en av dem. Dem hade inga vapen riktade emot mannen, men deras muskler var spända och ögonen iaktog honom granskande.

Alaenia log vänligt mot Anheron innan hon började gå för att leta efter Kirraha. Efter den information hon nu fått så var hon inte orolig över besvärjelsen längre, däremot hade hon fortfarande tvivel om hur pass framgångsrik hon skulle kunna vara i sitt uppdrag.
Medan hon såg sig omkring i jakten på Kirraha så upptäckte hon något i utkanten av byn som såg misstänkt ut. Några vakter verkade ha lämnat sina vanliga poster och när hon diskret gick närmare kunde hon se en främmande man stå några meter ifrån dem. Nyfiken som hon var ställde hon sig intill en byggnad, utom synhåll från främlingen och vakterna, och försökte lyssna till vad de sa.

Den unga mannen hade knipit ihop ögonen av rädsla för vad vakterna skulle göra mot honom men när de talade så vågade han titta upp för ett ögonblick och med fumliga fingrar vecklade han ut pappret som han höll i.
"Jag ehm... Jag heter D-Dovin." stammade han som svar på deras fråga och han såg sig nervöst omkring för att försäkra sig om att de djuriska inte omringade honom för att äta honom till lunch.
"En portal..." fortsatte han samtidigt som han undvek ögonkontakt med vakterna då han trodde att det kunde uppfattas som hotfullt. "Jag kom hit... genom en portal."
Han föll ner på knä på marken då rädslan gjorde att han inte hade kraft nog i benen att stå upp. Det var dock inte enbart de djuriska vakterna som skrämde honom utan hela situationen, hur han tvingats hit av en hotfull främling med ett skrämmande meddelande.
"Någon sa åt mig att... Hitta Kir bland de djuriska och... Och ge honom ett meddelande." sa han med en röst som knappt höll. Han försökte ta djupa andetag i ett försök att samla sig tillräckligt för att fortsätta berätta om sitt ärende här.
"Han sa att Kir skulle vilja veta om detta. Sedan knuffade han in mig i en portal så jag hamnade här. Jag vet inte ens var jag har hamnat eller vem Kir är."

Deras blickar synade mannen om och om igen medans han talade, i jakt på minsta tecken på fientlighet. Så sänkte en av dem sitt vapen och de övriga följde hans handling.
''- Följ med oss.''
Sa han med en mjukare ton då han blickade ned på mannen som nu var knästående av skräck. Han måste upplevt en fruktansvärd situation då han tycktes så medtagen.

Dovin ogillade tystnaden som följde. Djurmänniskor var så svåra att läsa av att han inte visste om tystnaden berodde på att de tog hans berättelse på allvar eller om de förberedde sig på att spetsa honom på ett spjut och äta honom till middag. I tystnaden så blev ljudet av det prasslande pappret som han höll i extra tydligt och han insåg direkt att hans skakande händer var orsaken.
Han slöt handen om pappret, diskret för att inte göra några hastiga rörelser som kunde uppfattas som hotfulla, för att få ett slut på ljudet men strax därpå var det en av vakterna som bröt tystnaden och Dovin såg förvånat upp på den som talat.
Det tog honom flera sekunder att bearbeta vaktens ord och förstå dess innebörd och på något sätt tycktes tonen mjukare än tidigare. Kanske var det bara inbillning men han lyckades återfå lite tankeförmåga då det verkade som att han skulle få chansen att överlämna meddelandet till Kir till slut.
Han nickade lätt för att visa att han hört och reste sig försiktigt upp för att följa med vakterna, var de nu skulle leda honom.

''- Var befann du dig när denna person som tvingade in dig i portalen?''
Frågade en vargman Doving medans de gick in i byn. Några iaktog dem med nyfikna blickar, andra med ett mörkade inslag av misstanke. Människorna hade jagat deras folk och betraktat dem som ohyra.

Medan Dovin följde efter vakterna under tystnad märkte han hur invånarnas blickar drogs åt deras håll. Först nu insåg han hur allvarlig situationen egentligen var, omringad av djurmänniskor vars rykte var allt annat än positivt. Alla skräckhistorier om folk som mött dessa varelser och aldrig återvänt gjorde sig påminda och han antog att han aldrig skulle få se sina nära och kära igen.
Då en vargman plötsligt ställde honom en fråga så rycktes han hastigt ur sina tankar och han visste först inte vad han skulle svara då han inte väntat sig att utfrågningen skulle påbörjas så tidigt.
"J-jag..." stammade han fram medan han försökte leta fram minnet av vad som hände precis innan han blev skickad genom portalen. "Jag vet inte riktigt. D-det var mörkt. Jag... Jag var på ett värdshus. B-beställde något att dricka... Sedan vaknade jag upp i ett mörkt rum och... Och någon var där och... skickade mig genom portalen."
Han hade inget minne av vad som hänt efter att han beställt något att dricka till dess att han vaknade upp i mörkret med en främling som talade till honom och gav honom ett papper med text på.