At the road's end

Alaenia vaknade av att solljus spred sina strålar mellan trädens grenar och skapade mönster av ljusfläckar på marken. Hon satte sig upp, vilket varghunden som legat bredvid henne också gjorde, och såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen obehörig hade smugit sig fram under tiden som hon sov.
Lyckligtvis var Zandór den enda hon fick syn på men hon ansåg inte att han var något större hot för tillfället.
Sömnen hon fått hade varit precis vad hon behövt och nu kände hon sig tillräckligt utvilad till att flyga den sista biten till Kir så att hon äntligen kunde överlämna det svarta klotet i ett lyckat uppdrag. Det hade varit svårt och hon hade tvingats dra ut på tiden men hon kunde se ljuset i tunneln, snart skulle hon vara fri från det svarta klotets påverkan och slippa bära det med sig.

(Off: Som fortsättning på "A hidden path". ^^)

Zandór studerade kvinnan när hon vaknade, förmodligen av solens starka och ytterst irriterande strålar som envist letade sig in bland alla skrymslen och vrår. Mörkeralven föredrog kvällen och natten eller dåligt väder. Solljus var knappast något som stod först på hans önskelista över förväntade väderprognoser. Mannen lät huvan skydda de isblå ögonen något från solen innan han sedan reste sig upp. Han lät handen vaksamt vila på svärdfästet.
"Litar du på mig nu?", muttrade han fram och syftade på händelsen som inträffat tidigare när Alaenia uppenbarligen försökt skada honom.
Zandór ville försäkra sig om att kvinnan ännu var sig själv och han sneglade bittert på hennes väska där han visste att klotet fanns. Om hon nu skulle förvandlas till drake kunde han väl knappast lyckas ta henne med enbart sin fysiska styrka. Då skulle det krävas betydligt mer av honom och han ville inte skada kvinnan, men samtidigt kunde han inte riktigt lita på henne heller för den delen.

Hon reste sig så småningom upp och sneglade mot mannen när han frågade om hon litade på honom.
"Jag har inte bestämt mig än." svarade hon något misstänksamt. Kanske han bara inte hade fått tillfälle att skada henne ännu. Eftersom hon inte visste så mycket om honom, just på grund av hans hemlighetsfulla attityd, så var det omöjligt att med säkerhet kunna avgöra vad han var kapabel till.
"Vågar du följa med på en drakes rygg?" frågade hon sedan och flinade nästan lite retsamt. Så länge som de befann sig i luften borde det vara säkert att ha Zandór på ryggen. Han skulle väl knappast vilja utsätta sig själv för en kraschlandning från hög höjd?

Zandór såg nästintill förolämpad ut vid hennes svar och hans grepp om svärdfästet hårdnade något när irritationen inom honom växte.
"Varför låter du mig då följa med om du inte litar på mig?", frågade han och tycktes inte vilja besvara hennes fråga.
Han kände ingen större oro över att flyga, men han var betydligt mer bekymrad över det faktum att Alaenia hade full kontroll över hans liv om han valde att följa med. Först ville han försäkra sig om att kvinnan inte hade någon ond baktanke med att låta honom följa med. Han hoppades att hennes avsikter var harmlösa och att hon helt enkelt skulle visa sig behöva hans beskydd under resans gång, men inte kunde erkänna det. Skulle kvinnan ställa samma fråga till honom visste han dock själv inte svaret på det, men det var något som han ständigt reflekterade över. Han kunde förnimma att han kände något för halvalven, en känsla som förmodligen stannat kvar i hans kropp sen deras tidigare möten i Fanui Orodrim, men han kunde inte kategorisera den. Detta var både problematiskt och irriterande för mörkeralven då han verkligen inte var någon känslosam person.

Alaenia var tvungen att fundera en stund över vad hon skulle svara på den frågan.
"Jag tänkte ge dig en ärlig chans." sa hon sedan med en axelryckning. Dessutom var hon ju inte helt oförmögen till att försvara sig, oavsett hur mycket Zandór underskattade henne. Många fiender gjorde det misstaget också, till hennes fördel, men hon ogillade att denna man trodde att hon skulle dö bara en fiende tittade åt hennes håll. Hon behövde ingen barnvakt, hon kunde klara sig själv.
Hon plockade upp väskan med klotet från marken för att börja gå i hopp om att hitta en mer öppen plats där hon kunde lyfta som drake. Gläntan var för liten för att hon skulle kunna lyfta från marken utan att slå vingarna mot trädens långa grenar, vilket skulle försvåra uppstigningen från marken.

Hans ögon smalnade av något vid hennes ord. Enligt mörkeralven själv ansåg han sig ha bevisat tillräckligt för att hon vid det här laget skulle lita på honom. Han hade trots allt inte försökt döda henne tidigare när hon uppenbarligen velat skada honom. Men kvinnan tycktes ha glömt bort detta faktum, eller så ansåg hon att hennes oansvariga beteende var berättigat. Zandór fnös högt åt tanken att han hade något att bevisa för Alaenia för att vinna hennes tillit. Egentligen var han inte särskilt intresserad av att assistera henne om det inte vore för denna underliga känsla han hade. Som han inte riktigt kunde sätta fingret på vad det nu var.
"Vill du att jag följer med?", frågade han och följde hennes steg när hon tycktes söka efter något.
Av någon anledning ville han höra henne säga det. Men han visste dock inte om hon innerst inne kände något behov av att ha honom i sin närhet. Egentligen tycktes hon inte särskilt intresserad av honom över huvudtaget och detta gjorde honom delvis irriterad men även förvirrad. Han tycktes alltid få sin väg med kvinnor, oavsett hans avsikter. Men just Alaenia tycktes enbart gå emot hans vilja hela tiden och detta var förmodligen det som gjorde att han fortfarande hade lusten att följa henne.

Hon svarade inte direkt på hans fråga då hon blev tvungen att tänka till om vad hon ville egentligen. För sin egen säkerhets skull så var det väl alltid bra att ha en extra allierad i en nödsituation, även om hon var van vid att klara sig själv. Men om han nu erbjöd sig att beskydda henne likt en legosoldat så var det ett generöst erbjudande, om han nu inte hade för avsikt att begära ut betalning i efterhand. Vanligtvis brukade frilansande krigare köpslå om ett pris i förväg innan de agerade livvakt åt någon, så varför skulle i så fall Zandór vara annorlunda? Hon hade inte ens begärt att han skulle följa med varken som sällskap eller som allierad, ändå hade han följt henne hittills.
Efter en stund stannade hon upp och vände sig om för att studera honom. Det var definitivt en svår fråga han hade ställt. Hon kunde heller inte förneka för sig själv att hon var splittrad över svaret. Från och med att hon lyfte från marken i sin drakskepnad så skulle Zandórs beskydd vara överflödigt. Han kunde knappast göra någon större nytta på ryggen av en flygande drake. Kom det en annan drake och anföll eller en magiker från marken så var det i stort sett bara hon som kunde påverka utgången av den situationen. Allt Zandór kunde göra var att inte trilla av.
"Jag vill att du följer med." sa hon till slut och fortsatte sedan gå. Kanske kunde en flygtur få honom på bättre humör och på så vis göra honom mer pratglad. För så länge han bara följde efter som en skugga så kände hon sig en aning besvärad, nästan som om hon var förföljd fast förföljaren höll sig inom synhåll. Samtidigt gillade hon inte att bli övervakad som en fånge, vilket det också kändes som ibland när han bara fanns där som någon slags fångvaktare.
Så småningom fick hon syn på en öppning mellan träden, en grusväg som skulle ge tillräckligt med plats för henne att lyfta från.
"Har du någonsin ridit på en drake förut?" undrade hon och sneglade bakåt mot mannen för att se om han hängde med.

När Alaenia stannade till gjorde även mörkeralven det och han mötte upp hennes blick som för att försöka se hennes tankegång, vilket han naturligtvis misslyckades med. Mannens hand vilade fortfarande på svärdfästet då misstankarna fortfarande vilade kvar i hans inre.
Slutligen kom kvinnans nästintill efterlängtade svar på hans fråga och det var verkligen inte det han hade förväntat sig. Mannen stod, uppenbarligen förundrad över hennes ord och denna gång kunde han inte undvika att dölja sin förvåning då det tydligt speglade av sig i hans ansiktsuttryck. Han stod med halvöppen mun och stirrade på kvinnans ryggtavla. Av okänd anledning kunde han känna hur en viss varm känsla spred sig inom honom och han rynkade ogillandes på nästippen åt denna värme. Eventuellt kunde han känna igen känslan som glädje, men han var inte helt säker.
"Nej", svarade han på hennes sista fråga, men tycktes inte alltför bekymrad över själva drakrideriet, utan snarare över att han kände en viss lycka över Alaenia kanske uppskattade hans närvaro.
Han sänkte blicken till marken medans han vandrade efter henne, mestadels för att hon inte skulle få möjligheten att skåda hans ansiktsuttryck och eventuellt även hans känslor. I ögonvrån kunde han se den grusväg som nu fanns framför dem.

Alaenia tittade åt båda hållen på grusvägen för att försäkra sig om att ingen främling var på väg. En intet ont anande köpman skulle antagligen skrämmas från vettet om han fick syn på henne som drake mitt i vägen.
Hon förstod att Zandór var förvånad över hennes svar om att hon ville att han skulle följa med, däremot var det inget hon tänkte så mycket på. Nog var det kul att lyckas överraska någon och se deras reaktioner men hon ville gärna ge Zandór en chans att visa vem han egentligen är. Det kalla yttre var typiskt mörkeralver, men det var inte alltid som det fanns nånting annat under ytan heller. Hur det stod till med Zandór var hon inte helt säker på. Hon hade ju sett en annan attityd hos honom för länge sedan vid ett fåtal tillfällen, men hur pass många snällare sidor han egentligen hade var omöjligt att säga.
"Du får se till att inte ramla av." sa hon med ett flin innan hon förändrade sin skepnad till en drake. Hon lade sig sedan ner på marken för att underlätta för honom att klättra upp på hennes rygg. Något som kunde liknas vid ett flin gick fortfarande att skåda trots att hon nu var en drake. Skulle han våga eller tänkte han fega ur i sista stund?

När Zandór nu stod öga mot öga med denna magnifika varelse kunde han inte göra annat än att se förundrad ut, åter en gång. Han kunde inte låta bli att undra hur Alaenia lyckats bemästra denna mäktiga besvärjelse. Mörkeralven stod i tystnad en lång stund innan han slutligen lyckades få liv i sin kropp och tog sig upp på hennes rygg. Det var en underlig känsla att sitta på en rygg tillhörande en drake som egentligen var en kvinna och en halvalv dessutom. Han kliade sig fundersamt i bakhuvdet och ett svagt leende spred sig på hans läppar. Med en viss nyfikenhet lät han fingertopparna undersöka hennes päls, något som han faktiskt inte trodde att drakar kunde ha. Dock hade han inga direkta kunskaper om dessa unika djur, enbart att de var livsfarliga och ofta även ondsinta.
Slutligen, efter att ha undersökt den främmande varelsen noga, tog han varsamt tag om pälsen nära kvinnans hals och satte sig tillrätta. Det var inte lika bekvämt som att sitta i en sadel, men ändå inte helt obekvämt heller för den delen.

Så fort mannen satt sig till rätta på hennes rygg så reste hon sig försiktigt upp, för att inte råka slänga av honom det första hon gjorde. Hon kunde känna hur han undersökte hennes päls men låtsades inte bry sig om det. Det var väl ganska förståeligt att han ville försäkra sig om att det inte bara var en illusion och hennes drakform var ju dessutom en helt ny upplevelse för honom.
Alaenia plockade upp väskan med klotet i och med den andra kloförsedda handen lyfte hon upp Canavar. Därefter var hon redo att ta sats upp i luften och stiga upp mot himlen ovanför trädkronorna.

Efter ett par timmar svävade de in över en enorm yta av tät skog som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Hon förvånades över hur snabbt resan ändå hade gått. Det var visserligen en liten bit kvar men de var åtminstone framme vid rätt område.

(Off: Hoppas det är okej att jag hoppade framåt lite i tiden.^^ Tänkte att det inte skulle vara så mycket som hände under resans gång.)

Han hade sökt länge utan några som helst spår och eftersom dagarna gick började han tappa tålamodet och tron om att finna halvalven. Han låg nu tätt tryckt emot en svart klippa som stack ut från en lika svart bergssida. Inte ens alverna kunde se honom där han låg alldeles stilla i skymningen. Solen hade gått ned bortom horisonten, men ljuset skulle kämpa i dunklet någon timma till innan det slutligen gav upp.

De gula ögonen fixerade de sista strimmorna ljus med förakt. Han gillade natten. Det var svalare, tystare. Inte samma tystnad och kyla som den grotta han satt fängslad i under sin fångenskap. Det hade varit en rå, tät tystnad som tryckte sig emot honom från alla håll. Som sakta kvävde honom och ville tränga sig in i hans huvud för att slutligen strypa hans egna medvetande.

Med en enorm gäspning skulle han precis breda ut sina enorma fladdermusliknande vingar, men något fick honom hejda sig innan rörelsen påbörjades. Han förblev blixtstilla.

Långt bort kunde han se en skepnad flyga. Det behövdes inte ett tränat öga för att förstå att det var en drake. Doom mullrade dovt då han undrade vad för slags drake som snart skulle passera det berg han valt att vila på. Sedan såg han vem det var och ett elakt grin bredde ut sig över hans fruktansvärda ansikte.
''- Jasså...''
Viskade han till sig själv.

Det var en fullkomligt främmande upplevelse för honom att sitta där han nu satt på Alaenias rygg. Han kunde dock inte annat än att uppskatta denna nya erfarenhet och ett svagt leende vilade fortfarande kvar på hans läppar trots flertalet timmars resa.
Mannens leende blev ett minne blott när en rysning letade sig igenom mörkeralvens kropp. Hans instinkter varnade honom för ett potentiellt hot och hans blick sökte efter en anledning till detta plötsliga obehag. Men inget annat än fjärran bergskedjor och skogsområden föll inom hans synfält och en viss frustration växte sig allt större inom honom. Som resultat av hans oförmåga att registrera detta främmande objekt drog mannen en djup suck och han sneglade ner på Alaenia som för att få mer information av henne. Som drake hade hon väl förmodligen beydligt starkare sinnen än vad han hade. Dock visste han ännu inte vilka krafter som hon hade i denna drakform.

(Off: Lugnt, tänkte detsamma Välkommen förresten Kirraha )

Alaenias sinnen i drakskepnad var betydligt mer utvecklade än som halvalv. Hon kunde se bättre i mörker, känna lukter och även hörseln var anpassad till att höra ljud som inte gick att höra i mänsklig skepnad. Därför hade hon nu uppfattat en främmande doft som blåst åt hennes håll. Den var bekant men ändå inte, förmodligen tillhörande en drake.
Hon insåg att det inte skulle vara säkert för någon av dem om det fanns en främmande drake i närheten. Som en försiktighetsåtgärd sjönk hon ner från den höga höjden för att istället segla fram några få meter ovanför trädtopparna. Det fanns inga bra platser att landa på, om man inte ville bli hängandes i ett träds grenar, men hon ville inte riskera att falla från en alltför hög höjd om det skulle dyka upp en fientligt inställd drake som gick till attack. Hon kunde åtminstone försöka undvika att Zandór och Canavar kom till skada.
Vaksamt sökte hon med blicken efter några tecken på denna drake. En mörk skugga uppe på ett berg såg oroväckande draklik ut men hon var inte helt säker. Det var en stor skugga och om det visade sig vara en drake låg hon risigt till då denna skepnad var mycket större än vad hon var.

Han log. Även om det var svårt se när den svarta draken visade illasinnad glädje drogs mungiporna upp i ett hånflin. Han kunde se vem det var. Även om han endast sett henne fly från honom glömmer han aldrig hennes unika skepnad som drake. Hade inte vinden blåst i fel riktning skulle han känna igen hennes doft. Långsamt drog han benen tätare under sig och svansen gjorde en långsam svepning, nästan som en orm. Det gjorde inget ifall hon sett honom. Han ville att hon skulle se. Veta om hans närvaro. För han såg att hon bar någon på sin rygg, och såhär stark hade han aldrig kännt sig på åratal.

Så plötsligt slog han ut vingarna och kastade sig utför klippan. Den här gången skulle dem inte komma undan. För han kunde sätta sitt liv på vad hon bar i väskan. Något som han fått order om att hämta.

(off: holloj! Kul att se dig igen. ))

Han studerade Alaenia och förstod snart att även hon känt av denna onda närvaro. Men han var desto mer osäker på om hon faktiskt kunde lokalisera denne, som troligtvis var en fiende. Mannen fick svaret på sin fråga när en gigantisk skepnad uppenbarade sig i det ytterst svaga månljuset. Han blev fullkomligt paralyserad då han aldrig tidigare skådat något liknande i sitt liv. Varelsen var betydligt större än Alaenia, detta kunde han utan större problem räkna ut trots att det fortfarande fanns ett visst avstånd mellan dem och den okända draken.
Zandórs grepp om drakens päls hårdnade något och han satt stum på hennes rygg. Tyvärr var han fullkomligt oanvändbar i en situation som denna. Eventuellt kunde han försöka sig på svart magi, men han hade ännu inte bemästrat denna konst såpass att han kunde undvika att Alaenia utsattes för skada. Besvärat och nästintill sysslolöst rörde han sig en aning på hennes rygg, nästan som om han funderade på att slänga sig av henne.
"Vad är det?", lyckades han slutligen klämma ut sig när den värsta chocken hade släppt och han antog att Alaenia förstod vad han syftade på.

(Off: Detsamma! )

När den stora skepnaden började röra på sig insåg hon att det definitivt var en drake, men inte vilken drake som helst. Det var Doom. Av alla drakar hon kunde ha stött på så var han den hon minst av allt ville möta. Han var inte bara stor utan han var fientligt sinnad och att han styrde rakt mot dem bådade inte gott.
Hon flaxade till med de fjäderklädda vingarna för att få upp en högre hastighet, bort från Doom och hon försökte febrilt leta efter någon slags öppning bland trädkronorna för att hitta en plats att släppa av Zandór och Canavar. Eftersom hon inte var lika stor som Doom så var hon betydligt kvickare och smidigare i luften, men hon kunde inte göra en massa undanmanövrer som äventyrade någon annans hälsa än hennes egen.
Ett lågt morrande steg ur hennes strupe som ett tecken på den frustration hon kände över situationen. I ett läge som detta hade hon önskat att hennes drakskepnad hade varit mycket större så att hon kunde matcha den styrka som Doom besatt. Hennes drakform hade varit betydligt mindre i början när hon var oerfaren som skepnadsskiftare, men även om hon hade mer att lära sig och kanske kunde växa en aning till så tvivlade hon på att hon någonsin skulle kunna nå ens hälften av Dooms storlek.
Om hon bara visste exakt var djurmänniskornas bosättning låg så hade hon kunnat rikta in sig på att ta sig tillräckligt nära för att eventuellt få lite hjälp av någon där som vågade delta i den kommande striden med Doom. Hon lät ett högt vrål eka över skogen i hopp om att åtminstone någon kunde höra hennes varning om den stora drakens anfall.
"Klättra ner från ryggen om du kan, till mina armar." väste hon åt Zar samtidigt som hon steg uppåt för att inte ge Doom en chans att stänga in henne mellan sig och skogen så hon inte skulle ha någonstans att ta vägen. Om hon kunde hålla både Canavar, Zandór och väskan med klotet i sina armar så skulle det bli lättare för henne att släppa av dem på första bästa ställe och på så sätt undvika att Doom fick tag i dem.

den svarta drakens vingslag blev allt kraftfullare då han började jaga efter ALaenia med all sin kraft. Som svar på hennes vrål steg ett djävulskt ursinnesdån ur Dooms käftar. En kaskad av eld kom som följd men han var fortfarande för långt bakom för att de skulle nå henne.

Nu lade han även märke till att personen som satt på hennes rygg inte var Kaleth. Detta förvånade honom något då det var hans första tanke. Han hade väntat sig den vidriga mörkeralven och hade sett fram emot få sätta tänderna i honom. men nu var Alaenia hans främsta mål. Varenda tanke, varje tum av honom ville komma åt henne. Riva henne. Slita sönder. hon må vara kvick,men hon kunde inte fly för alltid och dem var ute i vildmarken med oändliga skogar och berg.

När Alaenia ökade hastigheten förstod han mycket väl att denna drake var, som han tidigare misstänkt baserat på drakens utssende, ond och det var tydligt att han ville skada dem. Mannens blick var envist fäst på draken och han tycktes inte vilja släppa honom med blicken ens en sekund.
Han hörde Alaenias ord och slet, aningen motvilligt, sin blick från draken och började genast försöka ta sig ner till hennes armar. Hade det inte varit för hennes pälsade partier på den annars aningen hala, fjälliga drakkroppen så hade hennes önskan varit omöjlig att uppfylla. Mörkeralven var dock inte helt säker på Alaenias avsikt med att be honom flytta sig, men han antog att hon skulle släppa ner både honom och hunden till marken. Dock kunde han inte riktigt släppa tanken över vad som kunde hända med kvinnan om hon nu gav sig in i striden med denna blodtörstiga best. För en stund kom han på sig själv med att oroa sig över kvinnans säkerhet, men insåg snart att det hela var förgäves. Han bet sig hårt i läppen som för att tygla den irritation och maktlösheten som sköljde över honom.

Från en högre höjd kunde hon se ut över ett större område för att eventuellt finna en öppning bland grenarna där hon kunde släppa ner Zandór och varghunden. Canavar gnydde lågt då han märkte att situationen var allvarlig men höll sig lyckligtvis stilla så att Alaenia inte tappade greppet om honom.
Hon insåg att Doom närmade sig och försökte dra in armar och ben intill kroppen så mycket hon kunde för att minska luftmotståndet och flyga snabbare. Det skulle dock bli betydligt lättare om hon kunde släppa av den extra tyngden i form av två levande varelser.
Medan hon flög så fort hon kunde skymtade hon en liten öppning bland trädens grenar. Det var knappast stort nog för henne att landa på ett vettigt sett men det var för närvarande det enda alternativet hon hade om hon inte ville riskera livet på sin hund och Zandór.
Hon fällde in vingarna och dök ner likt en pil mot den lilla gläntan för att precis innan hon nådde trädens toppar fälla ut dem och betydligt dämpa hastigheten. Hon sträckte sig sedan ner med armarna för att kunna släppa ner hunden och mörkeralven så nära marken som möjligt.
Då träden var höga och hon inte kunde landa säkert på marken var hon helt enkelt tvungen att släppa taget om dem en bit ovanför marken för att själv hinna undvika att krascha rakt ner i backen. Däremot var gläntan alldeles för liten för att hon skulle ha utrymme att stiga upp mot himlen igen och istället flög hon rakt in i ett träd vars grenar våldsamt bröts av vid hennes framfart. Turligt nog var det inte en så farlig kraschlandning då hon hade planerat att landa i trädet. Grenarna hade rispat upp några småsår på hennes hals och armar samt att några tussar av päls slitits loss men hon hade inte skadats allvarligt.
Väskan med klotet hade hon också slängt ner på marken och det gav henne fria händer att börja klättra uppåt i trädet för att förbereda sig på ett möte med Doom. Om hon åtminstone kunde avleda hans uppmärksamhet från de andra så var hon mindre bekymrad över hur striden skulle sluta.

(Off: Btw, Alaenia i drakform är helt täckt av päls, inga fjäll.^^ Visade ju en bild på henne i det andra rollspelet. :p)

Blind av raseri siktade Doom in sig på Alaenia. Även om han förstod att hon förmodligen ville avleda honom från sin hund och hennes kompanjom ledde blodtörsten honom likt en pil emot sitt mål. Han dök. Likt en rovfågel kastade han sig emot Alaenia med frambenen framför och upprätad bröstkorg för att inte slå klorna skulle kunna borra sig in i hennes kropp. Om inte Alaenia flyttade sig skulle hon träffas av en drake vars storlek överkom hennes med hästlängder. Skogend alla djur flydde ur sina jordhålor i galen panik för det vrål Doom lösgjorde.

Landningen var obekväm, men tycktes inte orsaka honom några större kroppsliga besvär. Zandór drog sig genast undan i skyddet av trädstammarna och försökte få Alaenias kära hund att följa efter. Han såg ytterst bekymrad ut när kvinnans landning var långt ifrån skonsam och studerade henne då hon började klättra till trädtopparna. Alvens blick föll sedan på den väska som kvinnan visat stor varsamhet kring och han sträckte sig efter den ena axelremmen som för att försöka dra väskan närmare sig för att hålla den säker och gömd.
Förfärad såg mannen hur draken kom störtandes ner mot Alaenia och han öppnade munnen som för att skrika, men inget ljud lämnade hans strupe. Istället stod han helt still och studerade händelsen, nu på någorlunda stort avstånd. Han var fortfarande skärrad över drakens storlek och närvaro.

(Off:Haha, pinsamt. Ber om ursäkt ;O)

Grenar knäcktes och löv samt träflisor fastnade i hennes päls medan hon klättrade högre upp i trädet så fort hon kunde. Ju längre upp hon kom desto lättare blev det då grenarna blev smalare och gav efter för hennes framfart. I samma stund som hon kände hur den tjocka trädstammen började böja sig av hennes tyngd såg hon i ögonvrån hur Doom kom farandes med sina stora klor, redo att gripa tag i henne när han var tillräckligt nära för att nå henne.
Hon insåg genast att hon var tvungen att flytta på sig och flaxade kraftigt med vingarna, vars fjädrar slog emot alla grenar inom räckhåll. Antagligen skulle flera av de stora fjädrarna ta skada av det men hon hade ingen tid att förlora.
Så småningom lyckades hon få lite luft under vingarna och kunde lyfta från trädet och väja åt sidan, undan Dooms vassa klor. Det var knappt att hon hann få undan svansen ur hans väg men hon hade inte tid att tänka över hur nära det hade varit. Hon fokuserade helt på att öka avståndet mellan dem så snabbt som möjligt men hon hade inga planer på att dra iväg för långt från platsen där hon släppt av sitt bagage. Om Doom började visa intresse för de mindre varelserna på marken så skulle hon inte tveka att avleda hans uppmärksamhet, men så länge hon redan hade hans fokus så behövde hon bara hålla ett lagom avstånd medan hon funderade ut en fungerande plan till hur hon skulle lösa situationen.

(Off: Hehe det är lugnt, hon kommer så småningom få lite mer fjäll och mindre päls då hennes drakskepnad genomgår en successiv förvandling. )

Med en hårsmån missade han Alaenia och hans klor fann istället av trädet som hon klammrade sig fast vid. Trädet kunde inte stå emot den enorma tunga kroppen. Doom hade satsat allt i att få tag på Alaenia, och hans utfall bröt trädet på mitten med ett öronbedövande brak. Men det tog inte stopp där utan draken fortsatte framåt även om han försökte vända sig efter Alaenia samtidigt som han högg våldsamt efter henne. Flera träd fick sina stammar skadade eller brutna för att bromsa upp Doom som inte tycktes medveten om att han tagit en rejäl smäll av sin kollision med dem.
''- Fly inte!''
Skrek han.

Han drog en lättnad suck när den stora drakens sylvassa klor missade Alaenia, dock var han mindre road över de flertalet stenar och grenar av skadade träd som kom flygandes åt hans håll efter att draken träffat marken. Zandór hukade sig och drog kappan över både honom och hunden för att skydda dem båda. Dock fick han någon enstaka sten i huvudet och hans fingertoppar letade sig fram i hårbotten för att undersöka det sår han nu fått. Det var inget märkvärdigt, men han hade tur. Mörkeralven kisade något för att försöka få bättre sikt i det lätta dammet som nu låg över platsen efter den väldiga uppståndelsen. Han kunde enbart anta konturerna av de båda drakarna. Zandór ville gärna hjälpa Alaenia i den livsfarliga situation hon befann sig i, men tyvärr hade han inte samma typ av magiska kunskaper som kvinnan. Om han enbart kunde assistera henne på något annat sätt.

(Off:Olala, där ser man.. jag kan se in i framtiden nu också! ;d)